Båtsamling

Kattbåten är en båttyp med ursprung i USA som även blev populär i Finland i slutet av 1800-talet. Onni förvärvades i början av 1880-talet av Anton Fredrikson, en industri- och bankdirektör från Jyväskylä. Båten byggdes troligen i Viipuri-regionen eller vid sjön Päijänne. Den döptes till ”Onni” efter Fredriksons son. På 1910-talet köptes båten av konstnären Väinö Hämäläinen, som seglade med Onni på sjön Vesijärvi. Efter konstnärens död 1940 förblev båten i hans arvingars ägo och seglades senast 1960.

Postbåten kommer från Eckerö på Åland. En gammal postrutt till Stockholm gick via Eckerö. Bönderna på Eckerö var skyldiga att året runt transportera både post och passagerare över Ålands havet till Grisslehamn i Sverige med sina egna båtar. Den svåraste och farligaste tiden för postutdelningen var när det fanns packis och drivis i havet, eller när isen endast var delvis stabil. Vid sådana tillfällen användes små postbåtar, så kallade ”isbåtar”, som beroende på förhållandena roddes, seglades eller drogs längs isen.

Båtarna hade låga sidor, vilket gjorde det lätt att hoppa in i dem om isen brast. Sista gången landsbygdens postbärare levererade post var 1895. Systemet avskaffades officiellt 1910.

Sommarnotbåten byggdes 1895 i Luonnonmaa i sydvästra Finland. Denna båttyp utvecklades i församlingarna i Åbo skärgård för notfiske efter sill. Fisket ägde rum på sommaren vid särskilda fiskeplatser. Noten sänktes ner i vattnet från båten i en båge. När båten roddes in mot stranden drevs fisken in i notens främre del. Uppdragningsanordningar som var fästa vid stranden användes för att hjälpa till att dra in den tunga noten.

Tack vare sin plana botten har sommarnotbåten en hög lastkapacitet, vilket var avgörande för att kunna transportera den tunga noten. Tack vare sin grunda för kunde båten navigera även i grunda kustvatten. Notbåten var troligen redan känd i slutet av medeltiden. Användningen av sommarnoten – och därmed även notbåten – minskade dramatiskt i slutet av 1800-talet när den stora notfällan infördes för strandfiske efter sill.

Denna tremastade drivnätsbåt byggdes i Merikarvia i Satakunta vid sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet. Den är 8,5 meter lång och 2,8 meter bred. Båten ägdes av fiskaren R. Lindblom.

Drivnät användes för att fånga sill på öppet hav. Fisket ägde alltid rum på natten. Båten seglades – eller roddes vid lugnt väder – till fiskeplatsen, där en kedja av sammanfogade nät, kallad ”jata”, sänktes ner i vattnet och fästes i ena änden vid båtens akter. Båten och näten lämnades sedan att driva med vinden och havsströmmarna tills näten, tillsammans med fångsten, halades ombord tidigt på morgonen.

En drivnätsbåt måste vara lättmanövrerad, eftersom det vid lugnt väder kunde bli nödvändigt att ro så långt som tiotals kilometer till fiskeplatserna eller tillbaka till hemmahamnen. Båten måste dock också vara rymlig, eftersom den skulle rymma ett dussin stora nät med flytkroppar och tyngder, två män med proviant samt fångsten av sill på återresan. Med motorbåtarnas intåg blev fisket på öppet hav både säkrare och snabbare.

Rudolf Ahonius, stationsföreståndare i Suolahti, förde den första motorbåten avsedd för fritidsbruk till Keitele. Båten byggdes 1906 på ett båtvarv i Åbo. Den döptes till Maija efter Ahonius dotter. På 1920-talet köpte Onni Virtanen från Suolahti båten, som fortsatte att användas av hans arvingar fram till slutet av 1970-talet.

Maijas skrov är tillverkat av Oregon-furu och däcket av mahogny och furu. Den är 7 meter lång och 1,75 meter bred. Båten var utrustad med en bensindriven motor på 3,5 hk tillverkad av det engelska företaget Fay & Bowen. Båten är 7 m lång och 1,75 m bred.

Denna säljaktbåt byggdes 1909 i Raippaluoto i Österbotten. Den tillhörde Herman Österbergs besättning, som bestod av 3–4 man. Båten är 7,6 meter lång och 2,32 meter bred.

Säljägarna från Österbotten gav sig ut på jaktfärder tidigt på våren, vilka kunde pågå i upp till flera månader. Den stora sälbåten, tillsammans med sin utrustning, drogs av hästar till kanten av fastisen, där själva jakten på isen inleddes. Sälbåtarna drogs över isflak eller seglades i öppet vatten.

Den stora sälbåten fungerade också som bostad och förvaringsplats för jägarna. Under dagen gjordes korta jaktutflykter från den med hjälp av en liten båt och en skidlika farkost som kallades ”ajopuu”. Den lilla båten är 4,1 meter lång och 1,48 meter bred.

Denna fiskebåt i Kökar-stil byggdes troligen på 1920-talet. Det exakta byggnadsåret och båtens ursprungliga ägare är okända, men det verkar som att den senast på 1930-talet ägdes av Forssell, en järnvägsingenjör som bodde i Kauniainen. Mikko Lustig, som arbetade på gården Kuggors i Sarvisalo, Pernaja, köpte båten av honom. Familjen Gestrin köpte båten av Lustig i början av 1950-talet och använde den som fritidsbåt fram till slutet av 1960-talet.

Nätbåten var en vanlig båttyp i skärgården. Den användes främst för sillfiske med nät, men även för resor till kyrkan och andra utflykter, samt för transport av hö och löv som foder till boskapen. Under familjen Gestrins ägande byggdes båten om till en motorbåt, och en urtagning gjordes i aktern för att montera motorn.

Den tjärade båten är 5,1 meter lång och 2,0 meter bred.

Skärgårdskryssaren Colibri VI byggdes i Helsingfors 1922 som en prisbåt för seglingsklubben Nyländska Jaktklubben i Helsingfors. Båten tillhör den nordiska 22 m²-klassen och ritades av arkitekten Gustaf Estlander, en av Finlands mest kända båtkonstruktörer. Colibri VI var i drift fram till slutet av 1970-talet.

Båtens skrov är tillverkat av mahogny och däcket av Oregon-furu. Den är 8,9 meter lång (5,7 meter vid vattenlinjen), 1,9 meter bred och har ett djupgående på 1,4 meter. Båten har en blyköl som väger 1 000 kg.

Motorbåten Frida byggdes för eget bruk av maskinmästaren Walter Eklund från Helsingfors. Båten sjösattes våren 1923. Den är typisk för fritidsmotorbåtar i 1910-talsstil. Walter Eklund byggde även båtens tvåcylindriga motor på 8 hv. Idag är Frida utrustad med en tvåcylindrig Wickström-motor på 8 hv, tillverkad 1946. Båten är 6,7 m lång och 1,7 m bred.

Frida användes främst i skärgården utanför Borås. De längsta resorna som gjordes med båten sträckte sig ända till Åbo och Kristiinankaupunki.

Den järnbyggda lotsbåten byggdes vid Ruona-varvet i Raahe år 1924. När Finland blev självständigt hade staten endast ett fåtal egna lotsbåtar. Enligt en rapport som sammanställdes i oktober 1926 ägdes 383 av de 467 båtar som lotsarna använde av lotsarna själva. Under 1920-talet ökade antalet statligt ägda lotsbåtar, och i mitten av 1930-talet hade de flesta lotsstationer minst en statligt ägd motorbåt.

En 8 meter lång och 2,35 meter bred lotsbåt färdigställdes våren 1924 och togs i bruk vid lotsstationen Isokraaseli, belägen utanför Raahe. Båtens första år blev dock tragiskt. Motorbåten sjönk hösten 1924, och den lotsaspirant som styrde den drunknade. Båten bärgades och tjänstgjorde efter reparationer som lotsbåt fram till 1966, senast vid Martinniemi i Uleåborg.

På 1960-talet användes båten av Uleåborgs scouter och var därefter i privat ägo. Finlands sjöfartsmuseum förvärvade båten till sin samling 2002.

När det stod klart att klassen för 12-fotsjollar skulle ingå i seglingsprogrammet vid OS i Amsterdam (1928) beslutade Finland att förbereda sig noggrant inför spelen. Seglingsklubbarna i Helsingfors byggde sex jollar av denna typ för träning och kvalificeringstävlingar. De finska kvalen hölls den 11–12 juli och vanns av Bertel Broman från Suomalainen seglingsklubb i Helsingfors.

Tävlingen inleddes den 2 augusti och finalerna hölls den 7–8 augusti 1928 på en triangulär bana i Zuiderzee, som seglades tre varv. Bland de tio båtar som gick vidare till finalen presterade de nordiska tävlarna exceptionellt bra. Sveriges Sven Thorell vann guld, Norges Henrik Robert tog silver och Finlands Bertel Broman kammade hem brons. Efter Bertel Broman användes den olympiska båten privat fram till början av 1970-talet.

Jämfört med dagens lätta båtar är den olympiska båten från 1928 ett robust träfartyg. Båten är 3,66 m lång, 1,4 m bred och har en segelyta på 9 m².

På 1920-talet fanns det ingen bro som förband Kultaranta, de finska presidenternas sommarresidens, med fastlandet, så gästerna hämtades från Naantali med en öppen motorbåt vid namn Kultaranta. År 1929 togs en större motorbåt i bruk och döptes till Kultaranta II. Båten, tillverkad i mahogny, byggdes i Porvoo enligt Gösta Kyntzells ritningar.

Kultaranta II har plats för en besättning på två personer och tio passagerare. Båtens första motor var en 6-cylindrig Schripps F-6 Junior Gold Cup, som gav den en hastighet på 30 knop. Båtens nuvarande motor är en Ford V-8. Kultaranta II är 9,0 m lång, 1,9 m bred och har ett djupgående på 0,8 m.

Även presidenter använde båten vid sina utflykter i skärgården, och efter att bron färdigställts användes Kultaranta II uteslutande för fritidsändamål. Åbo marinbas ansvarade för underhållet av båten. Sanoma Osakeyhtiö köpte Kultaranta II 1978 och donerade den till Finlands sjöfartsmuseum.

Båten byggdes i Suursaari år 1929. Den byggdes troligen av en medlem av båtbyggarfamiljen Naski från Suursaari, möjligen Uno Naski. Ursprungligen hade båten ett segel, men år 1933 installerades en motor. Båten användes för resor till Estland; sill transporterades till Estland och mjöl hämtades tillbaka. År 1939 användes båten för evakuering.

Efter kriget användes båten i Kotka-området. År 1976 renoverades båten, och den gamla encylindriga Wickström-motorn ersattes med en eldriven tvåcylindrig Wickström-motor. I slutet av 1970-talet byggdes även en hytt till på båten. Båten var i bruk fram till början av 1990-talet.

Båten är 7,7 meter lång, 2,3 meter bred och har ett djupgående på 0,6 meter.

Tampereen Autokoritehdas byggde en motorbåt som konstruerats av ingenjören Rafael Blomqvist i början av 1930-talet. Den ursprungliga avsikten var att massproducera båtarna, men endast ett fåtal byggdes någonsin. Under 1930-talet deltog båten bland annat i motorbåtslopp, och under kriget användes den av militären som transportbåt på Ladogasjön. Från och med 1950-talet användes båten privat i vattnen nära Helsingfors och på Tuusulasjön.

Motorbåten var konstruerad för 3–4 personer, men när den kördes av en enda person kunde den nå hastigheter på upp till 35 knop. Båten är 6 meter lång och 1,8 meter bred. Skrovet är tillverkat av mahogny och däcket av furu. Den nuvarande motorn är en 6-cylindrig Hercules från 1950-talet. Båtens instrumentpanel och radio är från 1940- och 1950-talen.

Haivene Carina byggdes i Pyhtää år 1935 som en prisbåt åt Kotkas seglingsklubb. Haivene, som ritades av ingenjören Gunnar L. Stenbäck, godkändes som officiell tävlingsklass av Finlands seglingsförbund år 1931, varefter den snabbt blev den största registrerade tävlingsklassen fram till början av 1960-talet.

Det smala skrovet och den lilla segelytan gjorde Haivene till en lättmanövrerad och tillräckligt responsiv tävlingssegelbåt. Carina, som förvärvades av Finlands sjöfartsmuseum 1990, har deltagit i tävlingar men har också använts som familjens kryssningsbåt.

Haivenes skrov är tillverkat av furu och däcket av Oregonfuru. Den är 9,6 meter lång (6,6 meter vid vattenlinjen), 1,9 meter bred och har ett djupgående på 1,1 meter. Båtens segelyta är 20 m².

Båten byggdes vid Tolkkinen-varvet år 1937 som en räddningsbåt för stationen i Haapasaari. Den finska sjöräddningsföreningen beställde ritningarna till båten av Jaakko Rahola, en civilingenjör som bland annat hade utmärkt sig som chefsdesigner för finska patrullmotorbåtar. Haapasaari byggdes efter förebild av brittiska fartygstyper. Förutom Haapasaari byggdes även systerfartygen Kokkoluoto, Ledsund och Valsörn.

Haapasaari var i tjänst i Kotka och Hamina fram till slutet av 1980-talet.

Byggd 1951–1952.

Längd 18 meter, maximal bredd 0,4 meter. Tillverkad av mahognyplywood.

Denna åtta-mans roddbåt var en standardmodell för tävlingsbruk, tillverkad av båtvarvet George Towns and Sons.

Båten, som användes av den åtta-mansbåt med styrman som representerade Australien vid OS i Helsingfors 1952, döptes till ”Australia” vid sjösättningen. Besättningen, som rodde till en bronsmedalj i finalen, hade gärna velat behålla åttan och dess åror som ett minne från evenemanget. Men ledaren för det australiska roddlandslaget hade beslutat annorlunda – efter finalen såldes åttan till roddklubben Roddklubb AEB i Porvoo, som sedan vann två finska mästerskap med båten. Från AEB gick åttan vidare till Neste-roddarna och därifrån till Helsingfors roddklubb. Båten användes senast i tävlingssammanhang under Helsingfors roddklubbs 100-årsjubileumsregatta 1985. Helsingfors roddklubb donerade båten till Finlands sjöfartsmuseums samlingar 2007.

Tillverkningsår: 1957.

Längd: 3,2 meter, bredd: 1,3 meter, vikt: 55 kg.

Material: aluminium; tillverkningsmetod: svetsning.

Oy Kellokosken tehdas – Mariefors bruk Ab inledde sin verksamhet i Kellokoski år 1896. När konkurrensen inom metallindustrin i Finland hårdnade under 1950-talet började även fabriken i Kellokoski att söka efter nya produkter att lägga till i sitt sortiment. Baserat på erfarenheter och modeller från Sverige, England och USA lanserades Finlands första svetsade aluminiumbåtmodell avsedd för massproduktion, med namnet Kello 1, i oktober 1955.

Fabriken hade stort förtroende för aluminiumets egenskaper som båtbyggnadsmaterial. År 1961 innehöll produktkatalogen för Oy Kellokosken tehdas – Mariefors bruk Ab totalt 15 olika aluminiumbåtmodeller. Produktionssortimentet omfattade roddbåtar, öppna utombordsmotorbåtar, båtar med vindruta samt en segelbåtsmodell och en livbåt.

År 1962 hade Oy Kellokosken tehdas – Mariefors bruk Ab tillverkat sammanlagt 9 000 aluminiumbåtar, varav 40 % såldes utomlands. År 1962 såldes fabriken till Oy Fiskars Ab, som fortsatte att tillverka aluminiumbåtar i Kellokoski fram till mitten av 1970-talet. Under den nya ägaren blev aluminiumbåtarna kända under varumärket Buster.

Gunilla Carlander-Reutenfeldt, M.A., förvärvade den utställda Kello 1-båten medan hon forskade om båtproduktionens historia vid Oy Kellokoski Factory – Mariefors Bruk Ab. Kello 1 hittades i Sipoo-skärgården. Båten, som hade stått oanvänd under lång tid men bevarats i sitt ursprungliga skick, köptes ursprungligen för att användas som fritidsbåt i skärgården.

Fartyget donerades till Finlands sjöfartsmuseums samlingar av Gunilla Carlander-Reutenfeldt år 2005.

Marino Oy:s båtar av modellen Family Sport lanserades på marknaden 1958. Fram till 1965 byggdes cirka 30 exemplar. Båten i Sjöfartsmuseets samling är den första av denna modell. Den är 4,9 meter lång och 2,05 meter bred. Årets efterföljande modell förlängdes, vilket innebar att skrovlängden blev 5,10 meter.

År 1958 användes båten av Tor-Björn Fagerström, grundaren av Marino Oy. Därefter gick den genom flera olika ägare tills Marino Oy återförvärvade båten och restaurerade den inför företagets 35-årsjubileum 1994.

Marino Oy började tillverka båtar av glasfiberarmerad plast 1958 och tillverkar fortfarande motorbåtar idag.

Det hydrografiska undersökningsfartyget M 205 byggdes 1961 i Uusikaupunki. Det tillhör den typ av ekolodsfartyg som utvecklades på 1930-talet särskilt för kartläggning av grunda och steniga vatten. M 205 var det sista kartläggningsfartyget av denna typ som byggdes. Fartygets standardbesättning bestod av en styrman och en däcksmatros, men i praktiken fanns 3–5 man ombord under kartläggningsresorna, däribland till exempel en kartläggningschef, en sonaroperatör, två däcksmatroser och en maskinist.

Fartyget användes först under namnet Kaiku 5 för hydrografiska undersökningar i Bottenviken. Under större delen av sin drifttid var det stationerat på Saimasjön, där det tjänstgjorde som M 205 fram till slutet av 1980-talet.

Båten är 10,1 meter lång, 2,5 meter bred och har ett djupgående på 0,8 meter. Den drivs av en 3-cylindrig, 4-takts Volvo Penta MD 3 B-dieselmotor. Båtens högsta hastighet var 8 knop.

Victoria byggdes 1962 av Albert Gustafsson, en självlärd båtbyggare. Tove Jansson och Tuulikki Pietilä använde båten i Pellinge på ön Klovharu så länge de regelbundet besökte platsen. Båten fick namnet Victoria eftersom både Janssons och Pietiläs fäder hette Viktor. ”Det var den vackraste båt som någon någonsin hade sett i hela skärgården”, skriver Tove Jansson i sin bok *Haru, en ö* (1996).

Victoria är en båt i mahogny med klinkbyggnad. Den är 4,50 m lång och 1,64 m bred. Utombordsmotorn har bytts ut flera gånger under båtens livstid. Senast utrustades den med en 10-hästkrafters Yamaha-utombordsmotor.

Glasfiberbåten ”Sofa 15 De Luxe” byggdes 1977, vid en tidpunkt då glasfiberbåtar redan var vanliga i Finland. Fördelarna med dessa båtar var att de var prisvärda och snabba jämfört med träbåtar. ”Sofa” är utrustad med en 20-horsepower Mercury-utombordsmotor. Båten är 4,8 m lång och 1,8 m bred.

Sofa ägdes av familjen Fahlenius från Helsingfors och användes för utflykter i skärgården nära Helsingfors. Båten donerades till Finlands sjöfartsmuseum 1995.