Missväxtårets skugga
Våren 1867 var exceptionellt kall i Finland. Tjälen låg kvar länge i jorden, vårbruket blev försenat och sådden kunde inledas först sent i juni. Nattfrost i början av september förstörde största delen av råg- och kornskörden. Missväxtåret var ett faktum.
Situationen förvärrades av att spannmålslagren sinat efter flera år av dåliga skördar. Spannmål som köpts från utlandet kunde inte transporteras till landet eftersom havet frusit tidigt. Alternativen blev snabbt färre och färre, tills det bara fanns en enda utväg kvar: att nöja sig med nödföda.
I allmogens matkultur var bark en vanlig nödföda, men sommaren 1867 uppmuntrade myndigheterna och de bildade klasserna verkligen inte folket att samla bark. Enligt de lärde var bark ohälsosamt som kost och de menade att samlandet orsakade skada för skogarna. Därför ville man ersätta barken med andra födoämnen. I dess ställe ville man använda lav och svamp.
Lav och svamp var inte nya som nödföda. De första lavbrödsrecepten publicerades i Finland redan år 1798, då Finska Hushållningssällskapet lät trycka ett upplysningsbrev på svenska och finska. Inför hösten 1867 kände folket dock både rädsla och motvilja mot lavbröd. Man ansåg att lav var bara bukfylla utan näringsvärden. Svamp användes som mat endast i Östra Finland, i Västra Finland hyste befolkningen ovilja mot detta och svamp betraktades som svinfoder.
Handelsråd Erik Julin som donerade nödskåpet och proverna i slutet av 1860-talet. Bild Aunes Fotografi Atelier. Museiverkets samlingar.
Åbobon Erik Julin i kamp mot hungern
Handelsrådet Erik Julin från Åbo insåg redan sommaren 1867 den stundande hungersnöden och vidtog åtgärder. Han ställde sig kritiskt till det traditionella barkbrödet och letade efter mer hälsosamma alternativ för att ersätta den. Han grundade tillsammans med länsläkare Elfving i Åbo, fru Gylling och rådman Wikeström en kommitté i Åbo, vars syfte var att främja användningen av lav och svamp som nödföda. Målet var att använda sig av råvaror från naturen som var lätta att få tag på, men man hade bara några månader på sig före vinterns ankomst.
Under kommittén grundades ett undervisningsbageri där man lärde ut identifiering och förbehandling av lavar och svampar och tillagning av olika maträtter. Kursdeltagare till undervisningsbageriet söktes genom tidningsannonser. Kurserna varade två veckor och på dem deltog i huvudsak kvinnor från Åbo och Björneborgs län. Efter kursen skickades eleverna tillbaka till sina hemorter där de skulle sprida vidare sina nya kunskaper.
Julins kommitté och undervisningsbageri blev en förebild även för andra städer och snart inrättades motsvarande kommittéer och bagerier även i andra städer.
Upplysning
Upplysningsarbete om lav och svamp gjordes även mer omfattande i samhället. Kyrkorna var centrala platser för kunskapsförmedling. Här delades det ut anvisningar och visades upp prover på nödföda; nödbröd och -mjöl.
Julins kommitté utarbetade och distribuerade ett eget flygblad, Sananen Suomen kansalle (1867), där folket uppmanades att använda lav och svamp. I ett annat flygblad uppmanade kommittén att mala mjöl av kornhalm och -agnar och blanda med lav- och rågmjöl. Det sistnämnda flygbladet och mjölprover nådde även Pekkola gård i Ruovesi och härifrån har de donerats till Nationalmuseets samlingar.
Tidningarna bidrog också till upplysningsarbetet genom att publicera skrivelser om kommittéerna och surrogat. I dem gavs anvisningar om olika sätt att baka nödbröd och uppmanades läsarna att komma till undervisningsbageriernas kurser.
Ett flygblad från år 1867, undertecknat av Erik Julin, och två påsar nödmjöl nådde en gång i tiden även folket på Pekkola gård i Ruovesi (KB3989). Bild Ilari Järvinen, Museiverket.
Projektet falnar
Ju längre hösten led, desto mindre blev förhoppningarna. Den första snön hade redan lagt sig och det gick inte längre att samla lavar. Samtidigt ökade misstron och ryktesspridningen om lavbrödets skadlighet. Människorna misstänkte att lavbröd orsakar hälsoproblem: magknip, blindhet och till och med död.
Ryktena och misstankarna var inte helt utan grund. Lav innehåller en besk och giftig syra och måste därför förbehandlas noggrant, som man inte alltid gjorde rätt. Dessutom visade det sig vara vanskligt att skilja mellan olika lavsorter. För en utsvulten människa kunde bröd som innehöll lavsyra vara ödesdigert.
Ett skåp som minne av hungern
Erik Julin sammanställde en samling prover som beskriver verksamheten under hungeråren i ett skåp och donerade skåpet till universitetets etnografiska samling (nuv. Finlands nationalmuseums samlingar) år 1872. På skåpsluckan står: Nödbröd, sorgliga minnen ifrån nödårena 1867 och 1868. Årtalen hänvisar till de mest katastrofala hungersåren under Finlands historia.
Bild 1: På skåpsluckan står: Nödbröd, sorgliga minnen ifrån nödårena 1867 och 1868.
Bild 2: Inuti skåpet finns lådor.
Bild 3: Skåpets nedersta låda har fack.
Bilder: Museokuva Matti Huuhka & Co/ Matti Huuhka, Museiverket.
I den ursprungliga donationen ingick utöver nödskåpet nödbröds- och nödmjölsprover som Julin hade sammanställt. Av proverna återstår bara tre bröd. De återstående bröden och mjölproverna har man varit tvungen att förstöra från museets samlingar.
Bild 1: Nödbröd som innehåller gran- och renlav.
Bild 2: Mäskbröd.
Bild 3: Nödbröd som innehåller renlav.
Bilder: Matti Kilponen, Museiverket.
Julin konstaterade i sitt donationsbrev att provsamlingen kommer att vara till nytta i framtiden – när landet åter ställs inför prövningar.
Under hungersvintern 1867–1868 varierade människornas inställning till nödföda mycket. På många orter var de traditionella surrogaten fortfarande det mest pålitliga sättet att klara sig.
Lavbröd kom slutligen aldrig att användas i någon större omfattning och kommittéernas arbete förblev delvis avlägset för de befolkningsgrupper som det berörde. Experimentet illustrerar ändå tidens strävanden att kombinera praktiska överlevnadsmetoder, vetenskapligt tänkande och framtidsorienterad beredskap.
Nödbrödsskåpet och de prover som bevarats är ett konkret minne från en tid då tillgången till mat inte var en självklarhet och överlevnad krävde både anpassning och uppfinningsrikedom.
Sari Tauriainen
Källor:
Häkkinen Antti. Kun halla nälän tuskan toi: miten suomalaiset kokivat 1860-luvun nälkävuodet. WSOY 1991.
Nälkävuodet 1867–1868. Toimittaneet Jussila Tuomas, Rantanen Lari. Suomalaisen kirjallisuuden seuran toimituksia 1443. Helsinki 2018.
Turpeinen Oiva. Nälkä vai tauti tappoi? Kauhunvuodet 1867–1868. Suomen Historiallinen Seura. Historiallisia tutkimuksia 136. Helsinki 1986.